Två år av avmagrande borttynande cansersviter. Dropp, sondmatning, blöjor respiratorer, hallucinationer, slangar och åter slangar. När min far dog kändes det som det var nog med den kladdiga avigsidan av livet för ett bra tag.

Inte många månader senare vaknade jag förvånad över att ha egna grummliga minnen av hur ont en respiratortub gör där den skaver långt nerkörd i halsen eller huggen i urinröret när katetern inte åker ut hur hårt man än drar med oändligt tunga armar men mest ganska mjuka disperata fragment av händelser, situationer och bilder som nu två månader senare kan kallas yrande och hallucinationer. Faktum är att jag slog hjärnan illa nog för att i koma under några dagar ta en titt över på andra sidan ledsagad av godartade maner.