Jag behöver fotografera. Jag måste.

Utsidan är enkelt synlig för andra, och i en vanlig spegel kan jag själv se den. Den där ytliga utsidan.

Jag fotograferar för att kunna se min insida på utsidan. I mina bilder vill jag spegla mitt inre, det inre som inte enkelt syns. Det inre som stundtals känns bräckligt och tvehågset, där en massa, ofta illasinnade och mörka, hjärnspöken skapas och tar form.

När insidan speglas på utsidan blir det mörka kanske aningen ljusare.